Nova Scotia Duck Tolling Retriever
"Tollare"
Rasbeskrivning
Envis, intelligent, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, pigg, glad, viljestark, slug, intensiv, lurig och reserverad. Ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om "tollaren", den minsta av våra retriever raser. Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en förhållandevis ny ras i Sverige. Den första kom hit 1984, men i hemlandet Kanada går historien så långt tillbaka som till mitten av 1600-talet.
Tollaren är liksom alla andra retrievers en jakthund, framavlad att apportera döda och skadade fåglar. Men tollaren skiljer sig från övriga retrievers i och med att den även är avsedd att användas i ytterligare ett moment. Den lockar fåglarna inom skotthåll och det är detta som kallas tolling. Enkelt beskrivet går det till på följande sätt: jägaren bygger sig ett gömsle en bit från vattnet. När en flock fåglar slår sig ner långt ute i vattnet, väntar han en stund innan han låter hunden visa sig. När han är säker på att fåglarna funnit sig tillrätta och slappnar av, slänger han iväg en pinne eller en boll från sitt gömställe och låter hunden apportera den. Ibland behövs endast ett fåtal, andra gånger många kast och apporteringar för att väcka fåglarnas intresse. När fåglarna väl har upptäckt hunden, börjar de vanligtvis att simma in mot land. Hunden kallas nu in till gömstället och kommenderas att stanna kvar. När fåglarna sedan skjuts i uppflog, skickas hunden ut för att apportera dött och skadat vilt.
Tollarna är dock oerhört mångsidiga och har visat sig fungera mycket bra även i andra jaktsammanhang, framförallt som eftersöktshundar, men även i stötjakt. På lydnads- och brukstävlingar har tollarna också lyckats mycket bra och på senare år har antalet hundar ökat kraftigt i denna typ av hundsports arrangemang. Agility och flyball är andra grenar som tollaren enligt många är som "klippt och skuren" för.
Utseende
Tollaren är mindre än övriga retrievers. Tikarna mäter 45-48 cm och hanarna 48-51 cm. Den väger vanligen mellan 17 - 23 kg. Huvudet är lätt kilformat med medelstora, trekantiga och högt ansatta öron. Nosen är oftast köttfärgad, men svart nos förekommer också. Valparna föds vanligen med blå ögon, som sedan övergår till att bli antingen ljusa (bärnstensfärgade) eller bruna vid vuxen ålder. Pälsen är tjock med raka eller vågiga täckhår och tät underull, ljusare på magen, byxor och undersida av svansen. Svansen är mycket yvig och bärs i rörelse ovan rygglinjen. Tollaren är röd till färgen och vita tecken är önskvärda i ansikte (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken. Överteckning, d v s för stora vita fält eller vita tecken på t ex rygg, nacke eller för högt upp på benen, är diskvalificerande fel. Beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen är felfärgade. Dessa hundar får inte delta i utställningar.
Beteende
En tollare ska vara kompakt och kraftfull, utan att förlora sin smidighet och snabbhet. I arbete har den ett snabbt, rusande sätt och är en stark och skicklig simmare - en outtröttlig apportör, som inte tvekar när den uppmanas till arbete. Tollaren är, som sagt, en mycket självständig, intelligent och ofta envis hund som kräver mycket av sin förare. Den som inte känner till Tollarens karaktär och temperament kan bli förbryllad och till och med avskräckt i sina försök att träna en av dessa hundar. "Behandla en Tollare som en Labrador eller Chesapeake och du står där med en åsna" lär James B Spencer, en internationellt känd expert på retrievers, en gång ha sagt. Tollaren är alltså ingen "latmanshund". Den som inte är beredd att ägna mycket tid åt sin hund, inte bara genom promenader, utan även i form av mental stimulans, bör se sig om efter en annan ras. Om du däremot är intresserad av att arbeta med din Tollare och lägga ned stora delar av din tid åt hunden, kommer du att få en utomordentligt trevlig familjemedlem och kompis som länge kommer att förgylla din och din familjs tillvaro.
Rasstandard
Hemland:Kanada
Helhetsintryck:
Tollaren är en medelstor kraftfull, muskulös, kompakt proportionerlig byggd hund med medelkraftig till kraftig benstomme, ytterst smidig, vaken och beslutsam. Många tollare har en aning sorgset uttryck, men aktiverad ändras uttrycket till intensiv koncentration och upphetsning. Under arbete har hunden ett snabbt, framrusande sätt med huvudet nästan i linje med ryggen och den plymförsedda svansen i ständig rörelse.
Temperament:
Tollaren är mycket intelligent, lättdresserad och har stor uthållighet. Den är en stark och skicklig simmare och en naturlig och säker apportör såväl på land som i vatten, redo för att arbete i samma ögonblick uppmaning till apportering föreligger. Den starka apporteringslusten och lekfullheten är nödvändiga egenskaper för tollarens arbetsförmåga.
Huvud:
Huvudet är skarpskuret och lätt kilformat. Den breda skallen är endast lätt rundad utan framträdande nackknöl och kinderna är släta. Ett bra mått för en medelstor hanhund är 14 cm mellan öronen, smalnande till ca 4 cm vid nosryggen. Huvudets längd är ca 23 cm från nosspets till nackknöl men huvudets storlek måste stå i proportion till kroppen. Måttligt markerad pannavsats. Nospartiet smalnar i en skarp linje från pannavsatsen till nosspetsen med en stark men inte framträdande underkäke. Underkäken bildar en nästan rak linje från mungipan till käkbenets hörn, pannavsatsen mera markerad vid käkbenet än vid nosryggen. Nospartiet är djupast vid pannavsatsen och avsmalnar sedan mot nosspetsen. Håret på nospartiet skall vara kort och fint. Uppifrån sett smalnar nospartiet från nosryggen till spetsen. Närborrarna skall vara vida och färgen i harmoni med pälsfärgen eller svart. Läpparna skall vara ganska strama och skall i profil forma en mjuk kurva utan hängande läppar.
Ögon:
Ögonen skall vara mandelformade, medelstora och sitta väl isär samt vara bärnstensfärgade eller bruna. Uttrycket skall vara vänligt, vaket och intelligent. Ögonlocksränderna skall ha samma färg som läpparna.
Öron:
Öronen skall vara trekantiga, medelstora, ansatta högt och väl bakåt på skallen. Vid ansättningen är de mycket lätt uppstående, med bra behäng på veckets baksida samt kort hår vid de rundade öronspetsarna.
Bett:
Komplett saxbett. Käkarna skall vara starka nog att bära en stor fågel. "Mjuk" mun är väsentligt.
Hals:
Halsen skall vara kraftigt, muskulös och väl ansatt i skulderpartiet, medellång och utan antydan till dröglapp.
Bål:
Ryggen skall vara kort och rak med jämn överlinje och ländpartiet starkt och muskulöst. Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågen. Revbenen skall vara väl välvda, varken tunnformade eller flata. Buken skall vara måttligt uppdragen.
Fram- och bakben:
Skulderpartiet skall vara muskulöst, väl tillbakalagt och väl åtliggande, bildande av en bra manke som sluttande övergår till den korta ryggen. Skulderblad och överarm är i stort sett lika långa. Armbågarna skall ligga tätt intill kroppen, varken inåt- eller utåtvända och arbeta rent och jämnt. Frambenen skall vara starka, raka och parallella med kraftig benstomme. Handloven skall vara stark och lätt vinklad. Bakbenen skall vara muskulösa, breda och ge ett stabilt intryck. Bak- och frambensvinklar skall vara i god baland. Låren skall vara mycket muskulösa. Lår och underben skall vara av ungefär samma längd med välvinklade knäleder och lågt ansatt has, varken inåt- eller utåtvridna. Bakbenssporrar får inte finnas. Frambenssporrar får avlägsnas.
Tassar:
De kraftigt simhudsförsedda tassarna är medelstora väl slutna och runda med väl välvda tår och tjocka trampdynor.
Svans:
Följer den naturliga, mycket lätta sluttningen vid korset, bred vid ansättningen med yppig och tung plym. Sista svanskotan skall nå minst till hasen. Svansen kan bäras under rygglinje utom då hunden är alert. Då bärs den högt över ryggen men aldrig vidrörande kroppen.
Rörelse:
Tollarens rörelser skall ge intryck av styrka förenad med spänst och ledighet, som ger vägvinnande frambensrörelser och bakben med kraftfullt påskjut. Tassarna får varken vara inåt- eller utåtvridna och benen ska röra sig i en rak linje. När farten ökas övergår rörelsen i passgång och överlinjen förblir jämn.
Hårrem:
Tollaren användes för apportering i isiga vatten och måste ha en vattenavstötande, dubbel päls, medellång och mjukt täckhår, mjukare tät underull. Pälsen får vara lätt vågig på ryggen och är i övrigt rak. Vissa vinterpälsar får bilda en lång lös lock vid strupen. Behänget är mjukt vid strupen, bakom örnen och på lårens baksidor. Frambenen har måttligt behäng.
Färg:
Olika nyanser av rött eller orange med ljusare färgton på behäng och svansens undersida och vanligen minst ett av följande vita tecken - svansspets, tassar (inte över handloven) bröst och bläs. En hund av i övrigt hög kvalitet skall inte dömas ner om den saknar vita tecken. Pigmentet på nosspegel, läppar och ögonlocksränder skall vara köttfärgat och i överensstämmelse med pälsfärgen eller svart
Mankhöjd:
Mankhöjd för hanhund över 18 mån 48-51 cm
Mankhöjd för tik över 18 mån 45-48 cm
+/- 3 cm är tillåtet
Vikt:
Vikten skall stå i proportion till mankhöjd och benstomme. Riktlinjer: 20-23 kg för vuxen hane och 17-20 för vuxen tik.
Fel:
Mer än 3 cm över eller under tillåten mankhöjd.
Överbett.
Brant pannavsats.
Svans som är för kort, krokig eller ringlad så att den vidrör ryggen.
Avsaknad av massa hos vuxen hund.
Konkav eller konvex nosparti.
Stora, runda ögon.
Felfärgat pigment på nosspegel, ögonlocksränder och ögon av annan färg än i standarden angivna.
Ljus skär nosspegel.
Svaga eller tunna trampdynor, vek handlov.
Karprygg, svankrygg eller slappt ländparti.
Diskvalificerande fel:
Vitt på skuldror, runt öronen, på halsens baksida, tvärs över rygg/eller flanker.
Avsaknad av simhud.
Underbett eller snett bett.
Hus vuxna hundar, varje grad av skygghet.
Flerfärgad nosspegel.
Markerat överbett.
Varje annan färg än nyanserna i rött eller orange. |
